I måndags for morfar med Atos till veterinären för sista gången under Atos 14-åriga liv.
Jag hoppas att han lever i sitt egna lilla paradis nu.
Jag saknar honom såklart enormt, men samtidigt är det så skönt och lättande att han slipper lida.
De senaste två dagarna i hans liv syntes det att det absolut inte var bra.
Än har det inte riktigt gått in i mitt medvetande att han inte finns längre, varje gång jag går ner till mormor och morfar är det som vanligt till en början tills dess att jag märker att bara Molle kommer och hälsar.
Sakta men säkert kommer det att sjunka in.
Kommentera