Mormor och morfar äger en borderterrier kallad Molle.
Iförrgår tog jag med denna hund på en cykeltur eftersom jag blev ålagd att passa jycken under dagen då mormor och morfar var borta.
Molle är, hur ska man säga, helt tvärtemot hur en borderterrier egentligen ska vara.
Han är feg och ganska lat, till saken hör förstås att han är kastrerad, eller ja kryptorchid. Han hade inga testiklar från början helt enkelt, de kröp aldrig ner.
Så ingen energiknippe direkt, vilket gör att ni kanske ganska snabbt kan lista ut hur bra det gick att cykla med honom.
För det första var han rädd för cykeln, den är JÄTTEfarlig.
För det andra är det jobbigt att behöva springa.
Vilket resulterade i att han sprang bakom cykeln med kopplet och min arm sträckt bakåt och stretade emot.
Rolig cykeltur va?
Jag upprepade denna procedur igår då jag tog cykeln till centrum för att införskaffa några saker, samma sak hände igen, han stretade och jag drog.
Kommentera