Ellilektra

Idag for jag och pappa som vanligt för att gå ut med farmor och farfars hundar vilket var lika mysigt som det brukar! 

Nackdelen med att fara dit är ju att man aldrig kommer sig därifrån! Först så får man kaffe och en kaka, sen ska dom prata och prata och prata...
Men det är bara trevligt! Jag har inget emot det, om man inte blir kvar där långt efter läggdags förstås, blir jobbigt att ta sig upp dagen efter!
Som det kommer att bli imorgon med andra ord!

I alla fall så for vi först förbi en sväng till en av mammas kompisar för att lämna en klocka som mamma hade lagat.
Grejen är den att min barndomskompis som jag skrivit om i tidigare inlägg är dotter till mammas kompis.

Men jag vill inte vara taskig och sitta kvar i bilen på pin kiv bara för att jag tycker att hon ska ta initiativet till att hitta på något, det tycker jag bara är barnsligt.
Man kan ju åtminstone hälsa!

På den lilla stunden har jag hunnit sakna henne ännu mer. Det skulle krävas väldigt lite för henne för att hon skulle vara förlåten och allt skulle vara frid och fröjd igen.

För jag saknar henne så fruktansvärt mycket!

Jag känner just nu att det börjar bli tjatigt men jag vet inte om ni har insett hur mycket vi två har gått igenom.

Till den anonyma människa som kommenterat inläggen:
Vadå "antingen pratar vi om olika personer eller så ser inte du vad jag ser..."?

Hur ska jag kunna se någonting när du inte ens kan tala om vem du är? Hur ska jag överhuvudtaget förstå vem du menar?
 
Men om du inte har förstått det redan så SAKNAR jag faktiskt henne, jag hatar henne inte, eller tycker illa om henne.

Jag kan ta det en gång till också för att göra det riktigt simpelt och enkelt för dig!
Jag är bitter för att jag känner mig bortglömd av min barndomskompis, som jag för övrigt räknade bland mina allra närmaste kompisar tills alldeles nyligen.
Men det krävs inte mycket av henne för att hon ska vara förlåten och allt ska vara frid och fröjd igen.
Trots att denna kompis inte ens anstränger sig för tillfället för att hålla någon sorts kontakt.

Förstår du fortfarande inte så fine! Jag orkar inte förklara för nån som inte ens vågar visa sitt namn och stå upp för vad de säger.

Så vitt jag vet har jag ingen annan kompis i mitt liv som jag inte orkar bry mig om längre.
Men om det skulle vara så att det finns någon i min närhet som känner sig behandlad på det viset, skulle det underlätta om jag fick veta det.
Svårt att göra någonting åt det man inte har en aning om.