Ellilektra

Lyssnar på en låt av Deep Purple som heter just Demon's Eye och fick små nostalgitrippar tillbaka till högstadiet...

Det var någon gång i åttan som jag lyssnade som mest på Deep purple, absoluta favoritlåten var överraskande nog inte Smoke on the water utan Fireball!

Det var något med Ian Paice trummor som gjorde att man alltid fick bättre kraft och spänst i stegen samt att man blev på ett bättre humör.

Förvånande det där, hur musik har en så stor påverkan ändå. Är det något man verkligen gillar och njuter av att lyssna på är det precis som om man kan klara av precis vad som helst!

Jag minns att jag alltid brukade gå och drömma om hur jag var med i ett band och spelade lika bra som Ritchie Blackmore, eller varför inte vara jätteduktig på att sjunga?

Tyvärr är man så fruktansvärt dålig på att sjunga, tyvärr saknar man helt taktkänsla...
Men framförallt saknar man drivet att genomföra sina små planer på ett framgångsrikt kändisliv!

Det jag kunde göra dock var att sitta och rita medan jag lyssnade på mina absoluta favoritlåtar eller sitta och skriva texter som jag gör nu.
Eller som jag tidigare sa, att vara ute och bara drömma sig bort till bättre världar...

Min lilla nostalgitripp måste vara fruktansvärt tråkig men jag fick känslan av att jag kunde göra underverk med mitt inlägg idag!
 Men icket! Jag misslyckades stort...

Låten som har inspirerat mig mest under alla år måste vara låten som Iron Maiden spelade live på Rock in Rio och som fick hela publikhavet att sjunga och som måste ha fått bandet i extas.
Fear Of The Dark

Det finns inget bättre än att höra just den versionen av den låten, ingenting annat kan få mina hårstrån att resa sig på kroppen på samma sätt som då.

Jag har önskat flera gånger att jag stod där och var med, mitt hjärta hade hammrat i takt till varje trumslag, bröstkorgen hade vibrerat av varje slag basisten gjorde på sin bas, min mun hade yttrat precis varje ord av sången, mitt sinne hade flutit iväg med varje gitarrsolo och hela mitt medvetande hade ägnats åt att bara njuta av just den stunden, det ögonblicket. 
Jag har velat stå där uppe med bandet och få höra hur publiken som en jättekör yttrar varje ord och varje melodi som de spelar. Fått känna hur man har nått fram till precis varenda en i det stora publikhavet.

Jag känner mig precis som hårdrocksbröderna just nu men jag kan inte annat än hålla med dem om att Iron Maiden måste vara ett av de bästa band som någonsin funnits.

Så allt från nostalgi och drömmar till extas och ren lycka.
That's all folks, this is my inspiration.
What's yours?